Ett odlingslandskap av två gånger Skånes yta har ersatts av granplantager, och endast 8 % av skogsarealen i Sverige kan anses som naturskog och någon procent som riktig urskog. I den moderna skogen så skördas träden i sin levnads mitt och det som vi så självklart förknippar med en naturlig skog är just att vissa träd är betydligt äldre, kanske en generation eller längre tillbaka. Sten Selander, poet och författare skrev redan för 60 år sedan att svenskarna inte skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om.. storskogar, lundar, hagar…. Den svenska folksjälen är djupt förankrad i skogslandskapet. Våra efternamn avslöjar om inte annat detta.

Skogen betraktas idag som en resurs nästan enbart ur ett rent ekonomisk perspektiv och är som sådan självklart viktig för vår försörjning. Men det är sättet som den bedrivs som kan ifrågasättas. I många länder i Europa är det idag inte tillåtet att bedriva storskaligt hyggesbruk. Det anses inte vara ekologiskt hållbart och därmed inte lönsamt, sett i ett längre perspektiv. Det får ses som märkligt att man inom vår skogsforskning tar så lite intryck av dessa resultat.

Stora monokulturer är mycket mer känsliga för stormar och för skadeangrepp som kan förväntas bli allt vanligare i ett förändrat klimat. En mängd arter hotas framförallt de som lever på gammal död ved. En sk rödlista (akut hotade arter) har upprättats som indikatorer på gamla skogsmiljöer. Det är en ofta en ganska hopplös kamp när det gäller att undanta skog från avverkning även när kriterierna kan anses som övertygande. Idag kan en skogsägare, ofta de stora bolagen, bara meddela Skogstyrelsen att man avser att avverka. Om man inte hör något efter 6 veckor så är det bara att sätta igång. Det är mycket sällan som Skogstyrelsen har något att invända. Allmänheten kan inte överklaga även om stora värden sätts på spel, speciellt kan det vara tätortsnära skogar som är viktiga för friluftslivet. Ju längre bort från tätorterna man kommer och framför allt i den norra delen av landet, ju sämre blir detta åtagande och ofta inte alls.

Zarembas artiklar tar upp flera exempel på hur enskilda människor försöker att hävda sin rätt utan framgång. Enstaka biologer i norra Sverige får idag med hjälp av god artkännedom om hotade arter ofta vara de enda advokaterna för att försöka skydda hotade skogsmiljöer. I en alltmer urbaniserad värld så kommer naturskogar att få en allt större betydelse ur många aspekter. Rekreation, turism etc kommer troligen ha en mycket större betydelse än den rent skogsindustriella och förmodligen också rent ekonomiskt.

Vi har ett etiskt och moraliskt ansvar att se till att dessa skogliga värden förs vidare till kommande generationer och att inte det nuvarande kortsiktiga sättet att hantera skogen får styra. Det finns en uppenbar risk att vi blir helt historielösa om gammelskogen och dess kulturvärden helt försvinner. Sverige genomgår fn en mycket stark strukturomvandling och inflyttningen till tätorterna ökar mycket snabbt. Avståndet till skogen ökar och därmed försvåras engagemang och förståelse från allmänheten.

Zarembas artiklar är viktiga därför att de pekar på allmänhetens brist på insyn i vad som sker som en följd av rådande skogspolitik, och skogsbolagens ansvar att åtminstone följa de hänsynsparagrafer som lagstiftningen ger.

Hans Lundberg

Slutrepliken från Folksams ägaransvariga – ”När den sista etiska investeraren lämnar finns det ingen kvar som ställer frågorna” – visar på dilemmat och vann instämmande nickar också från AP-fondernas företrädare. Det tycks mig som om exit är enklare, men engagemang i besvärliga miljöer kräver mer mod.

Goda förebilder för envishet, mod, förmåga att se längre och vilja att handla därefter kan man hitta hos årets nominerade till Giraffpriset, som delas ut av Social Venture Networks. Gå gärna in på SVNs hemsida och läs om vad Artur Granstedt, Lars Asking, och Lars Andersson uträttat. Årets pris, som delades ut i går, gick emellertid efter en hård kamp på upploppet till Carola Magnusson för hennes envetna och praktiska kamp med beslutsfattarna för näringsriktig och ekologiskt närodlad skolmat. Som en kontrast mot Sodexo och Carema är Carola ett levande uttryck för den noga omsorgen om och respekten för individen – kalla henne kunden, patienten, klienten beroende på situationen – vars intresse riskerar att komma bort i systemtänket. 1500 skolbarn äter hennes mat, som bara får kosta 8 kronor portionen, slänger den inte i soporna, men
protesterade när det för en gång skulle råkade slinka med en förproducerad köttbulle. Kvalitet och etik möts i skolmatsalen.

Lars Öjefors skrev en blogg för ett par veckor sedan som pekade på två politiska beslut som påverkat och gett sämre förutsättningar för skolan. Jag håller med honom . Men om jag förstått Pisa-undersökningarna rätt så är det framförallt de sämsta skolorna som blivit sämre. Det kan tolkas som om Skolan inte kan ta hand om problemskolor på ett bra sätt. Skillnaden mellan bra och inte så bra skolor har blivit större vilket kan vara en effekt av samhällets ökade segregation. Det här tycker jag är ett annat problem än att hela Skolan skulle vara ett problem. Här håller jag med Thomas Franzén, som kommenterade Lars Öjefors blogg med att föreslå att de bästa resurserna bör sättas in i problemskolorna.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har, kunde vi läsa i tidningarna häromdagen, anlitat McKinsey för att få hjälp med att förbättra de kommunala skolorna. McKinsey har undersökt 20 olika skolsystem runt om i världen och försök identifiera på vilket sätt skolor har lyckats förbättra sina resultat. Undersökningen (”How the world´s most improved school systems keep getting better”) är hoppingivande, den visar att det på relativt kort tid går att uppnå betydande förbättringar.

Problemskolorna kan inte få fortsätta att leverera usla skolresultat, här krävs krafttag! Sveriges skolor måste kunna erbjuda likvärdiga möjligheter till alla barn och ungdomar.

När det gäller skolan i allmänhet så är ambitionerna högt satta. Jag arbetar sedan snart ett år med ett skolföretag som styrelseordförande. Företaget har 15 skolor. Jag har blivit mycket imponerad av skolans utveckling. Elevernas lärande och utveckling är satta i centrum. Det gäller att både tillägna sig kunskap och förstå, det finns en tro på livslångt lärande. Och dessutom är ambitionen att det skall vara roligt och intressant att gå i skolan. Det är en helt annan värld än när jag själv gick i skolan. Den auktoritära skolans tid är förbi. Eleverna lär sig att lära och förstå, eleverna förbereder sig på ett vuxenliv där de själva måste ha en egen kunskapsförmåga och egen inre kompass för att klara sig bra. Skolan är nog före sin tid?

Jag tänker då också på det uppseendeväckande resultatet av den enkät bland svenska ungdomar som presenterades för drygt ett halvår sedan och då nästan 25 procent av de tilltalade ungdomarna kunde tänka sig att ha en ledare med mer diktatorisk makt i ledningen för landet.

Det kan vara värt att sätta på pränt att demokrati som styrelseskick står för att makten i ett land utgår från medborgarna via allmänna och fri val samt att alla har rätt till de demokratiska fri- och rättigheterna.

Tre händelser med påföljande debatter får mig att ställa frågorna ovan. Ekots avslöjande av Sveriges avtal med diktaturen Saudiarabien om både vapenexport och uppbyggnad av en vapenfabrik. Uppdrag Gransknings avslöjande om Telias försäljning till diktaturen Vitryssland av system som gör det möjligt för den vitryska säkerhetstjänsten att övervaka landets medborgare. Som ett tredje exempel finns centerledaren Annie Lööfs uttalande om eventuell vapenexport till Kina i Ekots Lördagsintervju (21.4). Även om Lööf senare beklagade sitt uttalande, kom det ur hennes partiledarmun i det viktiga forum som Lördagsintervjun är.

I samtliga tre fall handlar det om tre länder som jag tror de flesta svenskar är överens om inte är demokratiska och inte slår vakt om mänskliga rättigheter. Men nu handlar det om svensk export och dess intäkter och då börjar både företagsledare och politiker göra oprecisa och sliriga uttalanden. Uttalandena gäller dels synen på ländernas statsskick, dels huruvida Sverige ska sälja vapen och telekom till icke-demokratiska regimer.

Telia Soneras VD Lars Nyberg börjar sin debattartikel om företagets affärer med Vitryssland med att konstatera att ”Enskilda bolag är aldrig skyldiga”. Man kan inte kräva, skriver han, att hans företag ska ta världssamfundets roll när det gäller att värna det fria ordet. Nej, tänker jag, inte världssamfundets roll, men väl sitt eget företags roll.  Ett företag som Telia Sonera borde naturligtvis bedriva ett CSR-arbete och ha en egen värdegrund att stå på. Den värdegrunden borde leda till att företaget helt på egen hand beslutar att inte sälja en  utrustning som klart hindrar det fria ordet i en diktatur. Även om man då tappar en del intäkter.

När det gäller Saudiarabien och Sveriges vapenexportavtal till det landet har både representanter för regeringspartierna och socialdemokraterna i debatten oftare understrukit vikten av intäkter för svenska exportföretag och behovet av arbetstillfällen än talat om Saudiarabiens brist på demokrati och mänskliga rättigheter.

Sverige exporterar i dag för 40 miljarder kronor till Kina. Är det detta som gör att Annie Lööf på en fråga om hon tagit upp frågorna om mänskliga rättigheter med besökande vice premiärministern Wen Jiabao, svarar att det ligger på en annan minister att framföra, inte på henne?

Jag kanske målar fan på väggen, men min starka känsla är att också i dessa sammanhang har pengar och girighet, som på så många håll i samhället i dag, intagit första platsen. Demokratifrågorna är satta på undantag. Fortsätter den utvecklingen kanske ungdomar i framtiden i ännu högre utsträckning föredrar ett diktatoriskt styrelseskick.

Demokratin är inget för alltid givet. Den måste ständigt återerövras, ständigt debatteras och utvecklas. För detta har vi alla ett ansvar.

Peter Norman menar att statlig företagsstyrning kan bli ett föredöme i dessa avseenden. Reaktionen blev häftig med flera anonyma uttalanden från näringslivet mot ”centralstyrning” och ”planekonomi” i Dagens Industri 2010.11.02.  ”Det absurda är att Peter Norman ger en samlad instruktion till de privatägda bolagen. Då kan man undra, dels med vilken rätt han gör det, dels vilken verklighetsbild han har”, säger den ende som framträdde med sitt namn, Timbros vd Markus Uvell.

Detta visar på tröghet och bristande öppenhet. En sk think tank har blivit en bunker för gamla idéer i stället för en tankesmedja. Vi är alla införstådda med att det är legitimt att diskutera lönebildningen och dess betydelse för ekonomisk utveckling. Alla inser att sådana diskussioner inte syftar till att bygga ett planekonomiskt system. Diskussionen om finansiella mål syftar på motsvarande sätt till att belysa hur marknaden fungerar och vad detta betyder för företag, ekonomisk utveckling och ekonomisk politik.

En del företagare blir också rädda för att de tror att diskussionen om sänkta avkastningskrav skall innebära att löner och kostnader plötsligt skall öka. Vi skulle förlora disciplinen på arbetsmarknaden. En återgång till gamla tiders problem. Det är naturligtvis inte avsikten. Syftet är i stället att få in ett dynamiskt långsiktigt tänkande i såväl ekonomisk politik som företagsstyrning på mikronivån. Jag tror tyvärr att det finns en risk att bristen på långsiktigt tänkande på kapitalmarknaden kan leda till att lönebildningen kan komma att försämras. Men lösningen är inte att tiga och blunda. Lösningen är att tänka.

Min slutsats är att det gäller att bryta flockbeteendet och bygga vilja och strukturer för lärandet. Det är insikt som är den viktigaste självläkande kraften i krisande ekonomier. Det svåra är att övervinna de krafter som vill blunda. Många behöver tänka om! Det är inget skäl för var och en av oss att låta bli att ta vårt ansvar.

Orsaken till denna trista utveckling, vilken är anmärkningsvärd även i jämförelse med närstående länder som Finland, beror på en kombination av många olyckliga politiska beslut sedan mitten av förra seklet, där ideologin i regel varit viktigare än pedagogiska grundvalar.

Ett av besluten var Enhetsskolereformen i mitten på förra seklet, vilken tvingade elever med olika förutsättningar att läsa tillsammans under de första nio åren. Detta pressade fram en individualisering av undervisningen på bekostnad av klara gemensamma mål. Nästa reform, som var kraftigt påverkad av 1968-rörelsen, var det sk Grunskolebeslutet, vilket bl a innebar en  kraftig försämring av lärarnas status och auktoritet, med negativ påverkan av löneutvecklingen som följd. Detta har i dag lett till att läraryrket har erhållit låg status. Detta bekräftas av svårigheterna att få sökande till lärarutbildningen i Sverige. I Finland, som undvek denna utveckling, går det många sökande till varje utbildningsplats, samtidigt som lönenivån är väsentligt högre.

Nästa reform, signerad Göran Persson, kom på 1990-talet och innebar en kommunalisering, vilken medförde att politiska företrädare med begränsade kunskaper inom undervisningsområdet fick mandat att – i konkurrens med andra kostsamma behov inom kommunen – besluta i skolfrågor. I och med möjligheten att starta friskolor uppstod även konkurrens om eleverna, vilket ger en önskvärd valfrihet men inte alltid en bättre skolundervisning beroende på avsaknad av en kvalificerad uppföljning av studieresultaten. Avsaknad av tillräckliga instrument för att värdera och därmed sätta press på alla aktörer som är engagerade i det svenska skolsystemet är en allvarlig brist.

Vi kan konstatera att utvecklingen resulterat i en svensk skola som tappat i konkurrenskraft och att det svenska kunskapssamhället kan ifrågasättas. Den borgerliga regeringen har insett allvaret men det dröjer innan effekten av de senaste fem årens reformer kan utläsas. När man hör på den politiska debatten inser man även svårigheterna att skapa långsiktig enighet kring nödvändiga reformer.

Vi har allmän skolplikt i Sverige. I och med detta har landets folkvalda ett stort ansvar för att den undervisning som våra barn och ungdomar erhåller är minst i nivå med jämförbara länders. Det innebär att våra politiker måste visa ett bättre ansvar för tidigare beslut och bättre vilja att ta itu med problemen, och inte som nu fastna i ideologiska låsningar.

En av egenheterna med vårt nuvarande system är avsaknad av externt rättade kunskapsprov, vilket är unikt. Ett införande av ett sådant system skulle ställa krav på de olika skolorna – friskolor och kommunala – samt tvinga fram en bättre undervisning eftersom de elever och föräldrar som väljer skola alla vill ha den bästa undervisningen. Det skulle även ge möjlighet att premiera duktiga och ambitiösa lärare, vilka behöver ges möjlighet att påverka sin egen lönesättning. Jag är medveten om att denna typ av uppföljning av kunskapsnivån ej sammanfaller med de ideologier som en del av våra folkvalda företräder men jag hoppas att man är beredd att korrigera många års olyckliga beslut.

Lars Öjefors

Mina tankar går till min barndom. Nästan varje kväll red jag runt i manegen på Norrköpings ridskola. Min ponny hette Sultan. Han hade en enorm tåga, dressyr, hoppning, trängritt – inget var honom främmande. Min roll var att leda och utmana honom. Inte helt enkelt för en 8-15 årig flicka.

Över läktaren, med stora bokstäver, gick att läsa; ”DÄR KONSTEN SLUTAR TAGER VÅLDET VID”. Så sant, nu med 50 årigt perspektiv inser jag detta än mer.

En sund process med yttersta kompetens ger förmågan att åstadkomma det rätta, det varaktigt hållbara – blir till konst. Förmår vi inte detta av otålighet, girighet, maktbegär etc. tar vi lätt till ”våldet”. Och det behöver inte betyda att vi slår ihjäl någon, det räcker med att vi ljuger, smusslar eller slösar för att uppnå de resultat som vi så hett åtrår.

Etik och moral handlar kanske om att ödmjukt vara den människa vi innerst inne är och med respekt låta andra vara de människor de är. Kan man tycka – men eftersom vi alla mer eller mindre understundom glömmer bort de enkla orden; ”NÄR KONSTEN…” behöver vi det legala systemet som ger riktlinjer i form av lagar. T.ex. inom den finansiella sektorn där just den aktiviteten nu är osedvanligt stor. Med rätta!

Marianne Hamilton

En del företag förstår detta och försöker att utifrån sina förutsättningar vara med och ta ansvar för det samhälle och den värld de har ett ömsesidigt beroendeförhållande till. Min erfarenhet är att de flesta av dessa företag verkar mena allvar. Men också att de har en utvecklad, och ibland missriktad, affärsstrategiskt retorik för sitt engagemang. De lyfter fram egennyttan med att vara en god samhällsmedborgare som det uttalade motivet. En nytta som många gånger formuleras i termer av starkare varumärke, attraktiva arbetsplatser, ökad lönsamhet m.m.

Även om detta kan låta väldigt instrumentellt och cyniskt, att man vill tjäna pengar på att vara god, så tror jag att vi får ta det för vad det är. Min erfarenhet är att också bakom det affärsstrategiska pratet så finns det hos många företag (läs företagsledare och styrelser) moraliska motiv till att t.ex. inte kränka mänskliga rättigheter, att inte förstöra naturen, och att inte inlåta sig i korrupta affärer. De som inte också har dessa moraliska motiv för sitt engagemang och ansvarstagande kommer ganska snart att straffa ut sig. De kommer helt enkelt att inte betraktas som trovärdiga och förlorar därmed både kundernas och medarbetarnas förtroende. Verkligheten kommer ikapp dem, om inte annat så med hjälp av media.

Att påstå att mycket, kanske det mesta, av företags CSR arbete är obegåvat och meningslöst därför att det saknar en tillräckligt kvalificerad analys förefaller som att kasta ut barnet med badvattnet. Många företag, också inom så hårt ansatta och prövade branscher som konfektionshandeln och bygg- och träindustrin, försöker nu bygga upp egna professionella resurser för att bättre hantera frågor som är relaterade till affärsetik, mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Många av oss skulle säkert se att det gick fortare, att åtgärderna blev mer genomgripande, att ekonomisk tillväxt och mänskligt välbefinnande direkt relaterades till varandra, att högstämda dokument omsattes i omedelbar verklighet m.m. Men det innebär inte att det sker i onödan. Det är inte tillräckligt, men det är nödvändigt.

Låt oss istället stödja de ansatser som görs, och som vi bedömer seriösa. Agera som medvetna konsumenter, chefer, forskare och ägare. Helt enkelt ta vårt ansvar och uppmuntra dem som i all sin ofullkomlighet försöker ta sitt.

Med sitt CSR-arbete försöker företag framstå som ansvarstagande och samhällsnyttiga. Det blir dock mest prat och lite verkstad. Storföretagen profilerar sig ofta med marginella skenåtgärder som blåses upp av deras PR-avdelningar. Det handlar också om att förorda miljökrav som ett storföretag lätt klarar av men som relativt sett blir till orimliga extra kostnader för mindre företag och företag från utvecklingsländer. På så sätt skapas dolda handelshinder och snedvriden konkurrens, det som numer kallas Ecoimperialism.

Den uppfattning om hållbar utveckling som ligger till grund för en stor del av CSR är ofta okunnig. För att utvecklingen skall bli verkligt hållbar krävs att världssamfundet uppfyller fem kriterier i nu nämnd prioritetsordning:

1. Befolkningstillväxten måste stoppas.
- Befolkningen kan fås att plana ut omkring 9 miljarder människor år 2050, förutsatt att arbetet med att av-skaffa fattigdomen blir framgångsrikt. Det ställer krav på god och ökad tillgång till energi och spannmål till låga priser.
- Billig energi under detta århundrade kräver sannolikt fortsatt satsning på fossil (främst naturgas) från jordskorpan och mindre användning av dyr förnyelsebar energi.
- Jättesatsningar på biobränslen driver upp spannmålspriserna och motverkar fattigdomsbekämpningen.
- Jättesatsningar på vindkraft har ingen bevisad effekt och är därför en felprioritering av resurser som med-verkar till att ruinera EU och våra öppna landskap.

2. Utarmningen av världshaven måste stoppas.
- Allt fiske och havsbruk måste regleras av konventioner som ser till att rovfiske upphör och att fångstkvoter regleras för att säkra återväxt. I likhet med många andra länder har EU-länderna visat sig oförmögna att stoppa sitt omfattande rovfiske.
- En explosionsartad överförskrivning av medicinska preparat till friska människor leder till utsläpp som kan få mycket allvarliga effekter på djurlivet.
- Kontrollen av kemikalier och tungmetaller är dålig.
- Motstånd mot GMO-grödor leder till onödig användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel som läcker till vattendrag.

3. Avskogningen av regnskog och annan vildmark måste stoppas.
- Med GMO kan produktiviteten ökas utan att öka arealen samtidigt som behovet av handelsgödsel och be-kämpningsmedel minskar. Trots det motarbetas GMO av miljörörelsen och EU vilket även påverkar jordbruket i många utvecklingsländer med export till EU.
- Storstilade satsningar på biobränslen leder till skogsskövling .
- Återgång till naturligt gräsfoder inom köttproduktionen minskar behov av arealer för kraftfoder och ger lägre spannmålspriser och nyttigare kött.
- Att bo på landet är mindre hållbart än koncentration till stora städer som har en infrastruktur som säkrar en effektiv försörjning och återvinning av avfall.
- S.k. ekoodling ställer ofta krav på våldsamt ökande jordbruksarealer.

4. Storskaliga system för återvinning av sötvatten måste byggas.
- På många håll i världen är vattensituationen mycket ansträngd. Det ställer krav på energikrävande vatten-rening och avsaltning av havsvatten.
- Krav på dyrare förnyelsebar energi och på minskad energiförbrukning försvårar vattenförsörjningen på många håll.

5. Geopolitisk beredskap för klimatförändringar.
- Även om det idag inte finns några tecken på betydande klimatförändringar, kan det inte uteslutas att stigande halt av växthusgaser på lång sikt får oönskade konsekvenser.
- Vi kan förvänta oss betydande naturliga klimatförändringar eftersom vi befinner oss i en kort uppehållsperiod i en lång istid. Ökad beredskap för att möta en ny nedisning.
- Dagens satsningar på klimatområdet är bortkastade eftersom inte de stora länderna är med.
- Vetenskapen rörande den antropogena påverkan på klimatet famlar i blindo. FN:s prognoser stämmer ännu efter 20 år inte med faktiska observationer.
- Kostnaderna för EU:s symboliska klimatpolitik är en bidragande orsak till skuldkrisen. Bl.a. leder det till sti-gande arbetslöshet i Europa. Slöseriet försämrar den ekonomiska beredskapen inför verkliga problem.

Den politik som ligger till grund för många CSR-program och som förordas av stora delar av miljörörelsen och EU innebär som synes på flera centrala punkter att man fjärmar sig från en hållbar framtid. I företagens CSR-arbete har man inte besvärat sig att göra en egen kvalificerad analys av vad verklig global hållbarhet i en värld med 9 miljarder människor kräver. När nu tillnyktringen kommer framstår mycket av CSR-arbetet som obegåvat.

Ett första tecken på tillnyktring syntes i veckan när Svenska forskareliten inom genetik och växtförädling samlades på KVA för ett seminarium om GMO. Budskapet var entydigt: Den europeiska hållningen i GMO-frågan är ovetenskaplig, ekonomiskt destruktiv och innebär en politik som isolerar hela EU. Professorn i växtförädling vid Sveriges Lantbruksuniversitet Sten Stymne kritiserade Greenpeace hårt. Han hävdade att miljöorganisationens hållning i GMO-frågan kan betraktas som ett brott mot mänskligheten, då modern växtförädling utan politiska hinder skulle kunna vara nyckeln till att långsiktigt och hållbart föda jordens växande befolkning.

Våra ledande medier ger allmänheten en ensidig bild av hela miljöområdet. En rad journalister agerar mer som Miljöpartiagitatorer än opartiska kritiska granskare. Nästan alla resurser har lagts på att vidarebefordra larm som snart visat sig sakna substans. Man har sällan släppt fram forskare med andra uppfattningar.

Lars Bern

Och det här är en krönika som ställer frågan om vad priset är för at vi ska få veta vad som händer i de delar av världen där det finns brutala och odemokratiska krafter som inte vill att något ska komma ut om övergrepp och våld.

Sak samma med Dawitt Isaak och med Martin Schibbye och Johan Persson. Dessa har alla riskerat sin bekvämlighet, sin hälsa och sina liv för att fullgöra ett uppdrag som ingår i en demokrati – att bryta tystanden om sådant som inte får sägas eller visas.

Som verksam i en del roller på Sveriges Radio hade jag att vid ett par tillfällen att ta ställning till att säga ja eller nej till frilansare som erbjöd jobb från områden dit Sveriges Radio inte för tillfället inte ansåg det lämpligt att skicka egna medarbetare – även om en rad av dem stod och stampade med passet i handen och inte ville något annat hellre än åka. Sägas ska att många av Sveriges Radios reportrar ändå gjort ett stort antal viktiga men riskfyllda journalistiska insatser, utan att de i förväg informerade om det eller fick okej. Om det ska de berätta själva när de själva tycker det är lämpligt, men det är klart att man andades ut när de var hemma igen.

I valet mellan en frilansares säkerhet och public serviceuppdraget blev ju lösningen att jag egentligen svek bägge. Inte gjorde mitt nej till frilansarens erbjudande att hans eller hennes tillvaro blev säkrare – snarare tvärtom eftersom det då väl blev någon annan som sa ja eller gjorde en resa på spekulation. Inte heller fick allmänheten veta något genom Sveriges Radios sändningar, som de hade kunnat.
Jag måste medge att jag under åren på SR kom att snöa in på frågan om den risken för journalister, och hur jag med ansvar och inflytande, skulle hantera de faror som kolleger och medarbetare utsattes på så många ställen i världen, också i vårt närområde. Det är dels oförutsägbarheten, d v s att komma i vägen i strider och demonstrationer, dels om hur journalister hotas eller än värre undanröjs för att det som sker inte ska synliggöras. Till det ska läggas att det också finns områden dit vi inte kan ta oss och det drabbar inte bara omvärlden utan framförallt de människor vars situationer borde skildras.
De egna medarbetarna har som anställda visst försäkringsskydd, säkerhetsutbildning och säkerhetsutrustning, medan frilansare oftast jobbar på helt andra villkor. Situationen för frilansarna, reportrar och fotografer bör dock särskilt ägnas konkret uppmärksamhet. Allt fler blir frilansare. Som sådan har man ingen fast arbetsgivare och får stå för sin egen säkerhet. Köparen betalar för knäcket och ibland knappt det. Viljan att göra det där reportaget som ingen annan gör eller där ingen annan tar sig, ska inte underskattas som riskfaktor. Och det är inte bara konfliktområden som utgör risk, lika riskfylld är granskningen av maktmissbruk och kriminalitet.

Den oskyddade tillvaro som lokala kolleger, fotografer, chaufförer och tolkar har är ett annat dilemma.
Priset idag för journalistik blir allt högre. Det är en klockren yttrandefrihetsfråga. Och snacka om en etisk fråga.

Att läsa statistiken från International News Safety Institute, INSI är nedslående, för att inte säga förfärande.124 döda journalister och mediemedarbetare 2011, 17 fram till igår, nu än fler.(www.newssafety.org/casualties_year.php?type=j&year=2011) Committee to Protect Journalists och Reportrar utan gränser har samma sorts statistik, som lätt gör en handlingsförlamad.
Under min tid i SR beskärmade jag mig och betalade en hygglig summa till INSI:s arbete och citerade rapporten, Killing the Messenger från 2006 av Richard Sambrook, och Rodeny Pinder (www.wan-press.org/IMG/pdf/REPORT_FINAL.pdf) som i alla fall har ett omfattande förslag på hur olika instanser och parter skulle kunna göra något åt det faktum att det är så billigt och ofarligt att döda en journalist. Men jag gjorde inget mer.

Opinionsbildning visst, påverkan visst. Men till syvende och sist handlar det ändå om att i vardagen gardera sig för risker. Enorma säkerhetsåtgärder kan de stora medierna, som t.ex. BBC ha råd med, inbäddning är en annan lösning om än begränsad till sitt värde, men nog går det att göra mer för den stora grupp som gör så viktiga insatser som just frilansare. Jag behöver inte ens nämna namn.

Nu alldeles för sent vet jag ju vad man borde ha gjort- och kanske är det är redan gjort (och därför slår jag väl in öppna dörrar).

Istället för att bara betala pengar till International News Safety Institute för opinionsbildning och ständigt och jämt citera Killing the Messenger skulle jag naturligtvis gjort följande;
Tagit kontakt med så många chefskolleger som möjligt och föreslagit att vi gjorde något gemensamt, rent konkret.

Vi kunde ha tagit kontakt med ett försäkringsbolag och med dem diskuterat fram en lösning som innebar att en skräddarsydd försäkring togs fram för oss. Den skulle vara ämnad just för att kunna försäkra frilansare för skador, i värsta fall efterlevandeskydd, rättegångskostnader etc.
Denna skulle varje redaktion kunna köpa ett visst antal av i händelse av att en frilansare finns i ett område där man vill köpa in jobb. Inte för att inte göra riskbedömningar och ibland ändå avstå, men för att i alla fall göra någonting. Vid varje utlagt frilansjobb betalar man helt enkelt också in en premie vid sidan av arvodet. En sådan försäkring är också en försäkring för fortsatt viktig journalistik. Att frikostigt låna ut eller t o m skänka säkerhetsutrustning kunde också vara en idé värd att pröva liksom att bekosta en säkerhetskurs. Reportrar utan gränser har sedan flera år en försäkring som frilansare kan köpa – är det något man kan ta efter.

Att backa upp frilansarna innan något händer och inte bara känna stolthet när en av dem vi använt, tar hem ett pris till redaktionen. En gedigen och kunnig utrikesrapportering blir allt viktigare. Det är också att visa respekt och stödja de modiga människor som med hjälp av sociala medier driver en kamp för mänskliga rättigheter under villkor och i samhällen som kräver också journalistisk granskning och rapportering.
Tyvärr är riskerna ökande bland annat på grund av den teknik vi också har sådan nytta av. Spårandet av telefoner, satellit uppkopplingar, internettrafik, gör insatser än viktigare.

För sent men ändå menar jag att allt som kan göras av skydd måste göras och om medierna konkurrerar med varandra om att vara bäst, är samarbete i en sådan här fråga det som gör förutsättningar att vara bäst. Men det finns ytterligare en viktig fråga – den allmänhet som vill vara informerad, den som vill vara upplyst kan också förstå varför journalistik inte kan vara gratis. Det här är bara en aspekt av journalistikens kostnad, särskilt kostsam för vissa. Men Google och andra sajter betalar ingenting för att få annonsögon till sina sidor. Ska vi ha en fri och obunden journalistik, krävs att vi förstår att betala för innehållet och att inte uppmuntra Google att åka snålskjuts på andra utan att betala.