BEHÖVS RISKKAPITAL?

Som följd av en del misslyckanden i samband med den ökande privatiseringen av tidigare offentligt drivna verksamheter inom vård- och utbildningssektorerna har riskkapitalet och dess utövare utsatts för kraftig kritik. Kombinationen skatteparadis, stora vinstuttag, konkursermm,  som drabbat oskyldiga elever har resulterat i att galla öst över denna ”råa kapitalism”.  Även politiska partier i vårt land som stött denna privatiseringsprocess är nu skeptiska och aviserar helt andra tag i framtiden. Tyvärr verkar inte de uppfattningar som våra politiker tidigare haft och nu har i denna fråga vara baserade på kunnande om riskkapitalmarknaden.   Denna problematik kommer sannolikt vara en viktig fråga under valåret 2014 där partierna tvingas profilera sig och inta bestämda uppfattningar. Samtidigt är det tveksamt om det i praktiken kommer att ske några omvälvande förändringar eftersom skolan ber om reformstopp för att få arbetsro samtidigt som de dominerande partierna i de två politiska lägren är medansvariga för det nuvarande systemet och vill undvika att få fiender i näringslivet. Sannolikt kommer en del frågor tills vidare begravas i utredningar samtidigt som många företag engagerade inom dessa områden redan är beroende av sk ”riskkapital” , och fortsatt drift kommer att kräva politiska beslut och därmed ställningstaganden i dessa frågor. Tyvärr behandlas riskkapital som ett enhetligt begrepp omfattande allt från delägande i små unga företag till utköp av börsnoterade stora bolag.  I de unga bolagen engagerar sig riskkapitalisten och tillför kunnande under verksamhetens utveckling för att skapa värde. Riskkapital inklusive det operativa stöd som ingår är i regel nödvändigt för att unga företag, speciellt högteknologiska med hög risknivå, skall kunna utvecklas. Däremot är det ofta tveksamt om de ommöbleringar och styckvisa utförsäljningar, i regel förenade med låg risk, som ofta sker i stora mogna företag är speciellt konstruktiva. Under de senaste två decennierna har det riskvilliga kapitalet gått från de små växande bolagen, där det behövs, till engagemang i stora mogna bolag, innebärande stora svårigheter att inom Sverige finansiera unga bolag baserade på den kreativitet och forskning vi är så stolta över. Denna olyckliga utveckling beror delvis på att vi i Sverige inte har samma skattemässiga incitament för risktagande som i jämförbara länder. Svårigheterna har förstärkts av att riskvilligt kapital även gått till att etablera skolor och vårdhem – där verksamheternas risknivå kan ifrågasättas eftersom man i regel har en enda solid kund, mycket begränsad lokal marknad samt låga utvecklingskostnader.  Dessutom kan man diskutera om riskkapitalisternas affärsmässiga kompetens, vilken är en viktig tillgång för unga växande aktörer på en internationell marknad, kan vara av något större intresse för ett vård- eller utbildningsföretag. Riskkapitalisterna erhåller i regel sina investeringsmedel från tidsbegränsade fonder på högst 10 år, vilka i sin tur finansieras på en internationell kapitalmarknad. Detta innebär att tiden fram till ”exit”, dvs då man tvingas sälja sitt ägande i de bolag man är engagerade, ofta inte är längre än 6 – 7 år. Vård- och utbildningsföretag kräver långsiktigt ägande innebärande att riskkapitalfinansiering av flera skäl är felaktig. Eftersom riskkapitalisterna helt naturligt försöker minska riskerna i sina engagemang är det svårt att kritisera deras val av investeringsobjekt. Däremot kan upphandlingskompetensen ifrågasättas när man använder sig av ”dyrt” riskvilligt kapital för etablering i sektorer med låg risk. Beroende på riskkapitalets karaktär kommer sannolikt fler ägarförändringar ske i framtiden, samtidigt som någon generell återgång till tidigare helt offentliga struktur inte är trolig. I denna process har huvudmännen, främst kommuner och landsting, en svår men mycket viktig roll att spela för att attrahera kompetenta och lånsiktiga ägare. Det är en förhoppning – kanske naiv – att den politiska debatt vi kommer att åse under detta år inser att det inte bara är fråga om strikta regler avseende t ex vinstbegränsningar utan att finna affärsmässigt balanserade former som gynnar en stabil utveckling och därmed alla inblandade parter. Rätt hanterat innebär detta att mindre riskbenäget kapital används för investeringar inom utbildning, vård och omsorg och att det riktiga riskkapitalet – som verkligen behövs – går till att utveckla vårt näringsliv, vilket i sin tur skall betala dessa verksamheter.