Staten och kapitalet

Bengt Erikscon har skrivit boken Penser och dennes tid. Boken avslöjar på ett övertygande sätt spelet bakom kulisserna då Penser blev av med sina bolag. Huvudaktör var den av staten ägda Nordbanken och slutresultatet blev en värdeöverföring från Penser till banken och staten på ca. fyra miljarder.

Jag var på många sätt inblandad i den stora krisen 1989- 1993, då genom Securums försorg, ett stort antal fastighetsbolag försattes i konkurs och en värdeöverföring över tid skedde, från privata fastighetsägare till staten på ca 80 miljarder kronor. Slutligen har jag varit engagerad i Carnegiekrisen, då staten tillskansade sig Carnegie Investment Bank och en värdeöverföring skedde från Carnegies aktieägare till staten på ca en och en halv miljard kronor. Nu angivna värdeöverföringar har skett utöver vad staten har haft som legitima krav gentemot skilda gäldenärer. Staten har sålunda berikat sig på olika finansiella kriser. Är detta  rättfärdigt? Möjligen skulle man kunna hävda att staten skall gottskrivas utgivet kapital, ränta, kostnader och möjligen en riskpremie. I civilrätten gäller att en panthavare aldrig får berika sig vid realisationen av panten, utan långivaren får endast ur panten gottskrivas kapital, ränta och kostnader. Detta är urgamla principer som går tillbaka till Romarrätten.

Nu angivna förhållanden har egentligen inte diskuterats publikt, utan man har utgått ifrån att staten som subjekt, alltid agerar på ett rättrådigt sätt och inte utnyttjar sin övermakt. Det är inte utan skäl man i brottsbalken har regler om ocker, men man tänker sig knappast staten som aktör i ett sådant sammanhang, utan företrädare för staten förväntas agera med gott omdöme och i enlighet med vedertagen västerländsk etik. Min uppfattning är att dessa antaganden vilar på lösan sand. Staten och tjänstemannasstyrda stora organisationer har en benägenhet att vid kris uppträda mer eller mindre halsstarrigt.

Detta är värdefull kunskap, då man nu på Europanivå överväger att reglera hur banker och finansiella institut skall hanteras i ekonomisk kris. Under täckmantel av att banken utgör en systemviktig institution införs statlig reglering. I grunden är detta egendomligt, då man fjärmar sig från en marknadsmässig grundsyn när det gäller privata aktörer och övergår till en socialistisk syn, i tron att krisen är så pass allvarlig att staten måste gripa in för att säkerställa grundläggande samhällsvärden. Jag tror snarare att av vad jag kunnat utläsa av EU-kommissionens förslag till reglering, man inför administrativa system som är utomordentligt ingripande och innefattar institutioner som snarare medför att bank i kris förblir en i kris.

Rolf Åbjörnsson