Vi behöver tankesmedjor!

Finansmarknadsminister Peter Norman ser som sitt ansvar att tänka igenom styrning och mål för statliga företag. Varför skall Vattenfall avkasta 15 procent? Varför har Apoteket ett avkastningsmål på 20 procent? Hur sätter man bra mål som är rimliga, framåtblickande och styrande för investeringar? Bra mål som svarar mot ägarnas sparares alternativ och mål? I ekonomier som växer med några procentenheter och har låg inflation och låga räntor? I England har man tillsatt en utredning under ledning av Professor John Kay som just skall studera hur företagens mål korresponderar med ägarnas preferenser.

Peter Norman menar att statlig företagsstyrning kan bli ett föredöme i dessa avseenden. Reaktionen blev häftig med flera anonyma uttalanden från näringslivet mot ”centralstyrning” och ”planekonomi” i Dagens Industri 2010.11.02.  ”Det absurda är att Peter Norman ger en samlad instruktion till de privatägda bolagen. Då kan man undra, dels med vilken rätt han gör det, dels vilken verklighetsbild han har”, säger den ende som framträdde med sitt namn, Timbros vd Markus Uvell.

Detta visar på tröghet och bristande öppenhet. En sk think tank har blivit en bunker för gamla idéer i stället för en tankesmedja. Vi är alla införstådda med att det är legitimt att diskutera lönebildningen och dess betydelse för ekonomisk utveckling. Alla inser att sådana diskussioner inte syftar till att bygga ett planekonomiskt system. Diskussionen om finansiella mål syftar på motsvarande sätt till att belysa hur marknaden fungerar och vad detta betyder för företag, ekonomisk utveckling och ekonomisk politik.

En del företagare blir också rädda för att de tror att diskussionen om sänkta avkastningskrav skall innebära att löner och kostnader plötsligt skall öka. Vi skulle förlora disciplinen på arbetsmarknaden. En återgång till gamla tiders problem. Det är naturligtvis inte avsikten. Syftet är i stället att få in ett dynamiskt långsiktigt tänkande i såväl ekonomisk politik som företagsstyrning på mikronivån. Jag tror tyvärr att det finns en risk att bristen på långsiktigt tänkande på kapitalmarknaden kan leda till att lönebildningen kan komma att försämras. Men lösningen är inte att tiga och blunda. Lösningen är att tänka.

Min slutsats är att det gäller att bryta flockbeteendet och bygga vilja och strukturer för lärandet. Det är insikt som är den viktigaste självläkande kraften i krisande ekonomier. Det svåra är att övervinna de krafter som vill blunda. Många behöver tänka om! Det är inget skäl för var och en av oss att låta bli att ta vårt ansvar.