Många blev med rätta upprörda över avslöjandena om van-vården av våra äldre på några äldreboenden ägda av företaget Carema. Avslöjandet att företaget ägdes av kallhamrade kortsiktiga riskkapitalister med avancerade arrangemang för att undvika skatt i Sverige spädde på folkets ilska. I likhet med så många andra avregleringar och privatiseringar har utvecklingen inte alls blivit vad många tänkt sig.
Förväntningarna när vård och skola öppnades för privata entreprenörer var att driftiga personer som själva jobbade inom dessa sektorer skulle ta chanser att bli sina egna och sam-tidigt föra in ett moment av vitaliserande konkurrens. I argumentationen för privatiseringarna hette det även att det skulle öka möjligheten för kvinnor att bli egna företagare eftersom vård och skola har ett stort inslag av kvinnlig arbetskraft. Det blev inte som tänkt, nästan direkt har företagen hamnat i händerna på kortsiktiga investerare utan någon som helst tradition att bedriva denna typ av verksamhet. Förslaget från folkpartiledaren Jan Björklund om en minsta ägartid på 10 år kan vara en lösning, men det är sannolikt inte det enda.
Ett sätt att vrida frågan rätt vore att skapa en ny typ av aktie-bolag där aktiemajoriteten måste ligga hos tillsvidareanställda i bolaget. Det finns en rad exempel på tjänsteföretag med sådana ägarformer som fungerar utmärkt, som t.ex. revisionsföretag och advokatbyråer med sina partnersystem. Inom vårdsektorn finns redan Praktikertjänst som ett exempel. För att undvika inlåsningseffekter kan de anställda ägarna t.ex. ha en stiftelse som minoritetsägare för att bl.a. sörja för handel med aktierna när en aktieägare slutar sin anställning eller för att förse en ny partner med aktier. Grunderna för värdering av aktier får regleras i någon form av konsortialavtal.
Vid upphandling av tjänster som finansieras skattevägen bör samhället tillämpa en förordning som gör att bara den nya for-men av personalägda bolag kan komma ifråga. Man kan även tänka sig ett arrangemang där företagen ingår i ett franchising-system med något större företag som ofta är fallet med de stora revisionsbyråerna.
De mer kapitalintensiva vårdföretagen som sjukhus skulle fortfarande kunna ägas som idag, men med Björklunds tillägg att man vid upphandling av sjukhusvården kräver ett långsik-tigt ägararrangemang. Lärarägda skolor och vårdinstitutioner ägda av vårdpersonal skulle med stor säkerhet vinna en betydligt större acceptans hos allmänheten. Ägarna kommer inte att göra spektakulära reavinster på aktier, men genom att tillåta utdelning av över-skott skulle de kunna få ut en kapitalvinst som beskattas lägre än löneinkomsten om de gör ett effektivt jobb.
Lars Bern
Engagerade samtal om "Att bygga och återupprätta förtroende" fördes på Etikkollegiets vänkretsseminarium den 7 februari. Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström inledde med att öppet och personligt berätta om Röda Korsets förtroendekris och deras arbete med att på nytt erövra medlemmars och givares förtroende. Att trovärdighet är en förutsättning för förtroende var alla deltagare helt överens om och att detta är en överlevnadsfråga för alla organisationer idag.
Av Hans De Geer och Claes Trollestad (red.)
Från Facebook:
Gunvor Engström Alla ägarformer har sina problem och sina fördelar. tror det är bra att ägandet kan se olika ut. Partnerägda företag är inte alltid så bra som man kan tro
Lars Bern Här gäller det att hitta ägarformer som vinner en acceptans hos allmänheten eftersom det är mkt känsliga verksamheter som hanterar människor. Kom gärna med ett bättre förslag, men inse att huvuddelen av äldrevården och skolan inte är kapitalintensiv, varför riskkapitalister inte har ngt att tillföra.
Gunvor Engström Talade igår med ett riskkapitalbolag som har investerar en hel del i skolor, rusta nergångna lokaler, ny utrustning, anställa rektor o lärare. Dessutom har de köpt små skolor från lärare som inte orkat ta alla kostnader och varit nära konkurs.
Lars Bern
Vi måste inse att förflyttningen av tyngdpunkten inom företagsvärden från entreprenörer som skapar reella produkter och tjänster till högavlönade finansvalpar är på väg att urholka marknadsekonomins förtroendekapital. Vad riskkapitalisterna än säger så rör det sig om föga kapitalintensiv och lågriskverksamhet som kan finansieras med vanliga banklån. Att några som inte klarar jobbet går i konkurs är marknadsekonomins sätt att sovra fram de som är mest lämpade att driva dessa företag.
Gunvor Engström Tror – som i alla andra verksamheter – att det finns plats för olika typer av ägare. Avgörande är vad de uträttar i skolan eller i vården. Kvaliteten är det absolut viktigaste
Lars Bern
Det håller jag med om, men ägarformen måste även ha en acceptans hos den allmänhet som betalar det hela via sin skattsedel och som är avnämare till tjänsterna. Jag har dock svårt att se vad kortsiktikt riskkapital kan tillföra, de jagar bara cashflow var de kan hitta det och verksamheten är bara siffror för dem. För att det skall bli kvalitet krävs det engagemang från de som tillhandahåller servicen och det får man bäst om de är huvudägare. Därtill har jag svårt att förstå varför riskkapitalisterna inte sätter sina pengar där de gör nytta istället, på kapitalkrävande riskprojekt.
Lars o Gunvor! Ni diskuterar två frågor. Den ena gäller andan i vårdsektorn. Det är viktigt att den som köper/driver verksamheten har rätt inställning. Drivs av en genuin vårdambition. Kärlek. Den andra frågan är om man kan hitta juridiska former som hindrar att ägare utan känsla för vård går in som ägare och försämrar vårdmiljön.
Det finns inga garantier för att allt blir bra automatiskt med en viss ägarform. Men det är uppenbart att t ex Caremas ägare inte drevs av själva vårdintresset.
Vi behöver finna former för upphandling som innebär någon sorts ägarprövning och då tror jag att Lars tankar är en byggsten för att bygga kvalitet och vård inte bara vinster. Vänligen Thomas