Det dominerande ägandet i börsföretagen är idag i stor utsträckning ansiktslösa förvaltare av t.ex. våra pensionspengar. Förvaltarnas uttalade uppgift är att söka tillväxt och god avkastning. Följaktligen har det strategiska tänkande som styr utvecklingen av företagen i allt större utsträckning kommit att bli strävan efter tillväxt och lönsamhet. I och med att det ansiktslösa ägandet oftast föredrar att agera på marknaden genom att köpa och sälja hellre än att delta i företagen långsiktigt, har vi även fått en fokusering på hur företagen utvecklas kvartalsvis.
I läkemedelsbranschen har konsekvensen av den kortsiktiga jakten efter tillväxt och lönsamhet blivit ytterst olycklig. Vi ser idag en tydlig prioritering av att utveckla preventiva preparat för livslång förskrivning. Det ger betydligt större volymer och därmed även lönsamhet än preparat som botar sjukdomar. De stora kassakorna i branschen är idag således preventiva preparat mot högt kolesterol, högt blodtryck, högt blodsocker och olika preparat för att bromsa t.ex. cancer och HIV. Arbete med att utveckla t.ex. kraftfulla antibiotika som kan bota allt aggressivare och ofta resistenta infektioner har av allt att döma lägre prioritet. Likaså håller man tillbaka oberoende livsstils- och kostforskning som enligt många läkare skulle kunna ge bot mot många permanenta tillstånd som dag behandlas livslångt med dyra preparat med stora biverkningar.
Det ligger givetvis nära tillhands att skuldbelägga industrin för den snedvridning som uppkommit. Jag menar dock att ansvaret är politiskt. I Sverige har staten svikit sitt ansvar genom skandalöst små anslag till oberoende medicinsk forskning. Man har genom ett kortsiktigt tänkande låtit läkemedelsföretagen i allt för stor utsträckning komma in på universiteten som finansiärer av forskning. Därmed har även den allmänna forskningen kommit att påverkas av företagens kortsiktiga strategiska tänkande.
Den oberoende cancerforskningen i Sverige finansieras till ca. tre fjärdedelar med allmänhetens allmosor via Cancerfonden medan samhället tar ett löjligt liten del. Det är nästan likadant med hjärt- och kärlforskningen som får pengar via gåvor till Hjärt-Lungfonden.
Samhället måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för att säkra en oberoende forskning för att få fram behandlingar som botar människors åkommor istället för att bara angripa symptomen. För det krävs rejält ökade forskningsanslag och att man får betydligt hårdare regler för industrins inflytande på de viktiga forskningsinstitutionerna vid universiteten.
Lars Bern
Engagerade samtal om "Att bygga och återupprätta förtroende" fördes på Etikkollegiets vänkretsseminarium den 7 februari. Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström inledde med att öppet och personligt berätta om Röda Korsets förtroendekris och deras arbete med att på nytt erövra medlemmars och givares förtroende. Att trovärdighet är en förutsättning för förtroende var alla deltagare helt överens om och att detta är en överlevnadsfråga för alla organisationer idag.
Av Hans De Geer och Claes Trollestad (red.)
I den senaste nyhetsfloden såg vi idag ett inslag i Rapport om den globala spridningen av resistenta bakterier. Igår kom detta i Expressen: http://www.expressen.se/halsa/1.2683094/d-vitamin-kan-skydda-mot-hjartsjukdomar
Här predikar våra kostforskare (ofta bias) om att medelhavskost är bra för hjärta och kärl när förklaringen helt enkelt kan vara det soligare och varmare medelhavsklimatet och kosten kanske inte har med saken att göra. Problemet är att vi inte vet därför att den från kost- och läkemedelsindustrin oberoende forskningen nästan inte existerar.
Tack för denna utmärkta analys.
Ett mycket stort problem i sammanhanget är att politikerna, socialstyrelsen, livsmedelsverket, läkarna, dietisterna och diabetessköteskorna saknar medvetande om hur manipulerade de är av läkemedels- och livsmedelsindustrin.
Självständig och oberoende forskning finiansieras i alltför stor utsträckning av dessa industrier.
Man ska inte stämpla dem som onda. De agerar endast enligt de spelregler som politikerna skapat, helt utan kritisk kontroll från statens sida.
Att industrin inte tar något ansvar för folkhälsan är idag inget att förvåna sig över.
Staten har hittills endast varit en impotent, inkompetent och oengagerad åskådare.
De enda som gör något konstruktivt är de oberoende forskare och autodidakter som testar och informerar om LCHF-kosten, dvs om lågkolhydratkostens fantastiskt positiva inverkan på
övervikt, fetma, diabetes och andra kostrelaterade hälsoproblem.
Socialstyrelsen och regeringen borde skämmas och äntligen ta tyglarna i handen och börja leda hälsoarbetet.
Mats Wiman
numera frisk diabetiker typ 2
Detta är kanske det allra viktigaste som sagts i ämnet. Oberoende medicinsk forskning tycks knappt finnas i dag, och de som forskar tvingas använda allt mer av sin tid till att jaga pengar. Ett problem i sammanhanget är förstås, att ”riktig mat” som kan hålla oss friska inte går att ta patent på för att inbringa pengar till något enskilt företag. Statens Folkhälsoinstitut, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen har naturligtvis små möjligheter att bli motvikter till de kommersiella krafterna. Men eftersom nämnda institutioner i viktiga avseenden dessutom i själva sitt agerande tycks vara styrda av den felaktiga verklighetsuppfattning som t.ex. livsmedels- och läkemedelsindustrin sprider, så är hoppet inte stort att någon hjälp skall komma därifrån – oavsett om politikerna skulle bevilja stora ekonomiska resurser. Så länge t.ex. Livsmedelsverket tror att vi blir feta av att äta naturligt fett och rekommenderar oss att byta ut fett mot kolhydrater och artificiella margariner hjälper förstås inga pengar i världen!