Det var inte bättre förr då all välfärdsverksamhet bedrevs inom det offentligas ramar. Avreglering och privatisering på tjänstemarknaden har skapat utrymme för mångfald, kreativitet, stimulerande professionella utmaningar och utveckling både för personal och avnämare. Men landvinningarna riskerar att komma i kläm mellan stigande kostnader, sjunkande kvalitet och växande vinningslystnad från ägarna.
Senhöstens etiska debatt har gällt välfärd och vinst. Två moraliska system har kolliderat med varandra och det har på nytt ställt frågan om de låter sig förenas. En rad delfrågor kan urskiljas. Skattemoralen är en sak: är det rimligt att överskottet från skattefinansierade verksamheter genom olika upplägg undandras från beskattning? Vinstmoralen är en annan sak: är det rimligt att skattefinansierade skolor eller vårdföretag, som säljs från en ägare till en annan, genererar mångmiljonbelopp till den förre, vilka lånefinansieras och blir en del i skatteupplägget? Kvaliteten är en tredje: hur skall rimlig nivå garanteras på tjänster till vårdbehövande, som själva inte kan eller orkar tala för sin sak? Är det fel på beställarkompetensen eller utförarmoralen?
Det var väl inte intjäningsmöjligheterna på svårdefinierade tjänster som vi ville skapa utan bättre kvalitet, djupare omsorg och intelligentare skola. Om den företagsekonomiska rationaliteten svårligen kan förenas med sådant ansvar är det ekonomernas tunnelseende som måste brytas. Ge oss finansiärer som är entreprenörer, som kan verksamheten och som hellre ser resultat där än i den egna plånboken.
Engagerade samtal om "Att bygga och återupprätta förtroende" fördes på Etikkollegiets vänkretsseminarium den 7 februari. Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström inledde med att öppet och personligt berätta om Röda Korsets förtroendekris och deras arbete med att på nytt erövra medlemmars och givares förtroende. Att trovärdighet är en förutsättning för förtroende var alla deltagare helt överens om och att detta är en överlevnadsfråga för alla organisationer idag.
Av Hans De Geer och Claes Trollestad (red.)
Själva idén med privatisering av tjänster inom vård och utbildning var ju att öppna för driftiga människor inom dessa verksamheter för att bli entreprenörer och få större frihet att utveckla sina idéer. Bl.a. framhölls att det skulle ge kvinnor större möjligheter att starta egna företag. Vi ser nu att det blivit totalfel och därmed går frågan tillbaka till lagstiftarna. Det är deras uppgift att skapa ett regelverk som passar för den här verksamheten, om de inte lyckas skall experimentet avbrytas.
Bra uttryckt Hans.
Det är inte bara en teknisk lagstiftnings- eller upphandlingsfråga. Det behövs ett tänkande inom företagssektorn där man vågar uttrycka etiska värden och stolthet över sin roll i samhället. Vinsten kan inte vara mål i meningen att den ersätter människors strävan efter anständighet. Lagstiftarna måste utgå från de värden som de vill verka för när de upphandlar eller driver verksamhet i offentli regi. Brister både privata ägare och offetliga upphandlare i medvetenhet om att vård måste vara kärleksfull omsorg så blir verksamheten dålig och som sämst i det som upphandlas.
Om inte beställare/uppdragsgivare kan beskriva vad de vill ha i form av uppföljningsbar kvalitet ur brukarperspektiv och är beredda att följa upp den finns risk för fortsatt vanvård. Att utföra vård och omsorg på ett kostnadseffektivt sätt ligger i allas intresse. Men metoderna för upphandling är inte avpassade för ett system där den som beställer inte är den som sen får varan. Inte heller är det nedlagt tillräcklig energi på att definiera värdet för den som blir föremål för vården och ha mått som speglar kvaliten i vården. Gäller både beställare och utförare.Nöjdhet är en variabel som inte alltid speglar god vård även om god vård nästan alltid medför nöjdhet. Öppen redovisning av kvalitetsindikatorer är vad som behövs.Det brådskar att utveckla både brukarrelevanta utfallsmått och processmått för att resentera dem öppet och tillgängligt.