Vad är egentligen ett ”allmänintresse” när det gäller publicitet i medier? Det pågår en viktig och intressant debatt om detta just nu, framför allt i sociala medier. Debatten fick fart när public serviceföretaget Sveriges Radio i november gav sitt nyinstiftade pris ”Årets medieorm” till skvaller- och avslöjandesajten Flashback . På Flashback publiceras allt från skvaller om namngivna mer och mindre kända kändisar, dessutom om vilka kändisar ”som ligger inför döden”. Här namnges friskt också misstänkta brottslingar, men sajten publicerar också ett och annat relevant journalistiskt avslöjande.
Flashback har ingen ansvarig utgivare eller över huvudtaget ansvarig person för det man publicerar. De som arbetar med sajten anser att ALLT kan publiceras utan att det modereras. Det är, säger man, ”yttrandefrihet på riktigt”.
Många som omskrivits på Flashback anser sig förtalade, kränkta och skadade, men de har ingenstans att vända sig med sina klagomål.
Sverige har sedan 1766 en i grundlag fastställd stark yttrande- och tryckfrihet där alla traditionella medier måste ha en ansvarig utgivare. Till detta finns ett självsaneringssystem där tidningar, radio och tv enats om Spelregler för de tre medietyperna, om Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd. Hos PO kan personer som känner sig misshandlade i medier begära att få sin sak prövad. Självsaneringssystemet har genom decennier också fungerat som återhållande faktor när riksdagsledamöter från tid till annan velat begränsa tryckfriheten.
I § 7 i Spelregler för press, radio och tv står ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. Och § 15 säger ”Överväg noga konsekvenserna av namnpublicering som kan skada människor. Avstå om inte uppenbart allmänintresse kräver publicering”.
Men självsaneringssystemet gäller bara de etablerade ”gammelmedierna” och tryckfrihetslagen omfattar endast dem som har en ansvarig utgivare. Finns ingen sådan – och det gör det sällan på Internet-sajter – finns oftast ingen att anklaga för tryckfrihetsbrott eller anmäla till PO.
Visst görs det övertramp när det gäller allmänintresset och namnpublicering också i ”gammelmedier”, men en sådan publicering sker ändå oftast efter det att ansvarig utgivaren övervägt och beslutat om publiceringen.
Själv skaffade jag mig som utgivare så småningom regeln för namnpublicering ” det går alltid att ta ett steg framåt, men aldrig ett steg
tillbaka” när väl ett namn är publicerat. Jag frågar mig nu vad Flashbacks ohämmade publicering av namn på människor i olika situationer kommer att ha för påverkan på journalistiken i allmänhet, inte minst i de traditionella medierna. I dag betraktas journalistiken av många medieägare som vilken vara som helst, som ska ge vinst, och de frekventa publikmätningarna är knappast till för att underlätta för medborgarna att skaffa sig egna uppfattningar utan för att öka intäkterna.
Risken finns i dagens mediesamhälle att ”Flashback-journalistiken” tränger sig in i de traditionella medierna, snarare än att Spelreglerna, som talar om att en publicering av namn ska ha ett ”uppenbart allmänintresse”, blir regler också för Flashback.
Sveriges Radio, som ligger högst i den senast publicerade förtroendeomröstningen, har med utdelandet av ”Årets Medieorm ” till Flashback närmast givit carte blanche för en sådan utveckling och öppnat dörren för Flashback in till kulturens finrum.
Vill vi ha det så eller är det, som en del i dag tycker, dags för en ny lagstiftning?
Engagerade samtal om "Att bygga och återupprätta förtroende" fördes på Etikkollegiets vänkretsseminarium den 7 februari. Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström inledde med att öppet och personligt berätta om Röda Korsets förtroendekris och deras arbete med att på nytt erövra medlemmars och givares förtroende. Att trovärdighet är en förutsättning för förtroende var alla deltagare helt överens om och att detta är en överlevnadsfråga för alla organisationer idag.
Av Hans De Geer och Claes Trollestad (red.)